När vardagen bara handlar om att åtgärda

Vi lägger en enorm del av vår vardag på att åtgärda.

Vi producerar på jobbet.
Levererar.
Skjutsar barn.
Lagar mat.
Hämtar paket.
Fixar, ordnar, löser.

Dag efter dag.

Men hur ofta stannar vi upp?

Hur mycket tid lägger vi på att faktiskt stanna upp?

Att landa.
Andas djupare.
Känna efter hur kroppen mår just nu.

Att lyssna på signalerna som redan finns där –

• vad som är för mycket
• vad som är för lite
• om vi kanske borde ha bromsat tidigare

Vi hoppas ofta att sömnen ska lösa allt.

”Jag har ju ätit bra idag.”

Men vi glömmer alla de där små checkpoints under dagen.

När vi kör över oss själva

Istället kör vi på.

Kör över oss själva.

Igen.
Och igen.
Och igen.

Till slut går det inte längre.

Då börjar kroppen höja rösten.
Lite mer varje gång.

För att påkalla din uppmärksamhet:

Stanna. Lyssna. Nu.

Det är först när vi gör det som vi faktiskt kan ladda om –
och ta nästa punkt på agendan med närvaro istället för överlevnad.

Obalansen i många människors vardag

Här ligger obalansen i mångas vardag.

Och den är svår att bryta.

Många är anställda i system där man förväntas leverera åtta timmar per dag, med debiteringsgrader på 80 % eller mer.

Krav som vuxit fram snabbt.

Plötsligt ska vi varje månad bevisa att vi är goda nog.

• Goda nog att få behålla vårt arbete
• Goda nog att förtjäna vårt yrke

Så ser spelet ut.

Och vi måste ofta spela det.

Balansvågen måste väga jämnt

Men då måste vi också öka den andra sidan av balansvågen.

Annars kommer vi, inom 20 år, ha en hel befolkning av utbrända och sjuka människor som helt enkelt inte orkade med alla krav.

Vi är redan på väg dit.

Det här är inte en frisk värld

Vi är födda som fria individer.

Vi har rätt att röra oss, äta, älska, känna, skapa liv –
utan krav på motprestation.

Men så ser världen inte ut idag.

Det här är inte en frisk värld.

Därför måste vi ta hand om oss själva.

Ge oss det vi behöver för att orka.

Platser där kroppen får vila

Det måste finnas platser i våra liv där vi mår bra.

Där vi känner oss trygga, sedda och hörda.

Där kroppen får signalen: Här kan jag slappna av.

Är vi inte där, då behöver vi varsamt fråga oss om vi kan röra oss i den riktning som behövs.

Det här blev ett långt inlägg.

Det var inte meningen att trötta ut någon.

Jag blev bara lite filosofisk igen – och då kan det bli så här ibland.