Min resa från sängliggande till toppen av det här berget på Mallorca
Vill du veta hur jag gick från sängliggande till den här bergstoppen med min familj?
Det är en märklig känsla att titta på den här bilden i efterhand. Att stå där uppe var inte bara ett ögonblick av frihet, utan ett bevis på att kroppen kan resa sig från platser man aldrig trodde att man skulle lämna.
För bara några år sedan var jag så långt ifrån ett berg man kan komma. Jag var fast i en kropp som inte längre orkade – slutkörd, sängliggande och livrädd, utan svar och utan riktning.
Det här är min historia. Och varför jag gör det jag gör idag.
Livet innan kraschen
Innan allt föll samman levde jag ett helt annat liv. Jag drev ett stort företag tillsammans med min familj, med över 120 anställda och ett tempo som aldrig gav utrymme för att stanna upp. Det var möten, beslut, ansvar och förväntningar som aldrig tog slut. Jag bar det mesta på mina axlar och trodde att det var helt normalt att alltid vara “på”.
Samtidigt levde jag långt ifrån hälsosamt. Det var sena kvällar, dålig mat, mycket alkohol, festande och snus — allt det där som kroppen kan klara ett tag men som till slut får ett pris. Jag lyssnade aldrig inåt. Jag ignorerade alla signaler och tänkte att jag bara behövde bita ihop lite till, jobba lite hårdare, leverera lite mer.
Jag var ständigt på väg någonstans, men aldrig närvarande där jag faktiskt var.
Kroppen kämpade för mig länge, mycket längre än den egentligen orkade. Jag förstod inte då hur högt priset var — men det skulle jag snart få veta.
Kraschen
När kroppen till slut gav upp gjorde den det utan förvarning. Det var som om någon drog ur kontakten över en natt. Det handlade inte om att vara “lite trött” längre — det var en fullständig kollaps, både fysiskt och mentalt. Jag gick från att driva ett stort företag till att knappt kunna resa mig ur sängen.
Det började med bröstsmärtor, yrsel och en puls som skenade som om jag sprang för livet, trots att jag låg helt stilla. Panikattacker kom från ingenstans. Domningar, tryck över bröstet, svaghet i kroppen, en känsla av att hjärtat skulle stanna. Jag hamnade på akuten gång på gång, övertygad om att något allvarligt var fel.
Det blev hjärtutredningar, neurologiska tester, blodprover, ultraljud, EKG, belastningsprov, hormonutredningar — allt. Varje gång fick jag samma svar:
“Vi hittar inget fel.”
Men min kropp skrek efter hjälp.
Till slut blev jag mer i sängen än någon annanstans. Jag var slutkörd, rädd och helt utan riktning. Jag förstod att det inte längre handlade om att kämpa sig igenom något. Jag var mitt i en total systemkollaps, och det fanns ingen quick-fix som kunde rädda mig.
Det här var den mörkaste tiden i mitt liv. Men det var också början på något som skulle förändra allt.
När ingen kunde hjälpa mig
Det kom en dag då jag insåg att vården inte hade fler svar att ge mig. Alla tester var “normala”, alla utredningar såg bra ut, och ändå mådde jag fruktansvärt dåligt. Jag kände mig osynlig i systemet – som om mina symptom inte räknades bara för att de inte syntes på ett papper.
Läkarna gjorde sitt bästa inom sina ramar, men deras verktyg räckte inte för det som hade hänt i min kropp. Jag fick antidepressiva, ångestdämpande och sömntabletter. Men inget av det gav mig tillbaka min funktion, min energi eller min trygghet. Tvärtom kände jag ofta att jag blev ännu mer ur balans.
Det var som att hela jag hade stängts ner, och ingen kunde förklara varför.
Till slut stod jag inför ett val: antingen acceptera att det här var mitt liv nu, eller börja leta efter svar själv. I början var det ren desperation som drev mig. Men ju mer jag lärde mig, desto mer förstod jag att jag behövde bli min egen främsta resurs – inte som en ersättning för vården, utan som ett komplement till det den inte kunde täcka.
Det var då min resa tog en ny riktning. En person har betytt otroligt mycket för mig och det är min fysioterapeut Elias. Han började sakta prata med mig om kroppen och knoppen på ett nytt sätt och tände nånting inom mig.
Jag började läsa, och jag slutade inte läsa.
Till slut stod det tre flyttkartonger med böcker hemma, fyllda av allt från nervsystemslära och tarmflora till hormoner, detox, mitokondrier, inflammation, örter, mineraler och stressfysiologi.
Jag pratade med massor av olika människor som hade ägnat hela sina liv åt olika delar av hälsa, och jag lyssnade lärde mig massor samtidigt som jag provade deras vägar – jag lyssnade för att lägga pusslet kring hur allt hängde ihop.
Jag testade, dokumenterade, utvärderade och började sakta men säkert se mönster.
Det var tufft. Det var långsamt och plågsamt.
Men det var också första gången på länge som något började ge mening.
Jag följde ingen guru – jag följde sunt förnuft
Ju mer jag lärde mig, desto tydligare blev det att ingen enskild metod hade alla svar. Det finns ingen guru, ingen perfekt behandling och ingen magisk quick-fix.
Många av dem jag pratade med var kunniga och inspirerande, vissa bar hårt på sina egna perspektiv och kunde inte tänka sig ändra på saker och ting för att passa mig.
Det som däremot började kännas självklart var att kroppen behövde mer än ett enda spår. Den behövde helhet. Den behövde balans. Den behövde tid.
Jag plockade det som jag tyckte var vettigt från olika håll — nervsystemets betydelse, tarmens roll, hur stress påverkar hormoner och immunförsvar, varför mineraler och elektrolyter styr så mycket mer än man tror, hur detox fungerar i praktiken, och hur både naturmedicinska, österländska och västerländska perspektiv kan komplettera varandra när man använder dem klokt.
Den behövde bli av med allting som höll hårt på bromsen, jag började skala bort allt som begränsade kroppens förmåga att operera som den vill. Satte ut det ena pillret efter det andra, tillförde stora mängder näringsrik kost, raderade så mycket skräp i hemmet jag kunde som bidrog till toxisk förgiftning.
Ingenting av det jag gjorde handlade om blind tro på en sak, utan jag plockade från många olika håll det jag kände intuitivt var logiskt och förnuftigt och det fanns en koppling till hur människan levt i tusentals år innan mig och innan det moderna samhället.
Det handlade mer om att börja lyssna inåt och tolka samt ge kroppen utrymme.
Jag testade sakta, strukturerat och med stor respekt för min egen tolerans. Och över tid började kroppen svara — inte i stora hopp, utan i små, nästan omärkliga förändringar som tillsammans byggde en ny stabilitet.
Det var ingen snabb resa. Men det var en verklig resa.
Och den lärde mig mer än någon bok någonsin hade kunnat ensam.
Resan tillbaka och varför jag inte är “färdig”
När kroppen till slut började svara på allt jag gjort, kom det inte som några stora genombrott. Det var ingen dramatisk vändning. Det var små förskjutningar – lite mer energi vissa dagar, lite klarare tankar, lite stabilare puls, lite mindre oro. Det var långsamt, ibland frustrerande långsamt, men det gick åt rätt håll.
Hjärtat slutade slå som en tok, ångesten lättade, hjärnkontoret vaknade, smärtor klingade av, viljan att göra saker tändes till liv. Kroppen började forma om sig, 35kg försvann utan att jag bantade, kroppen letade sig tillbaka till sin ursprungliga tänkta homeostas, balans.
En del tror att resan slutar där.
Att när man väl “mår bättre” så är allt klart.
Men så fungerar det inte.
Hälsa är ingen destination man anländer till och sedan lämnar bakom sig. Det är något man förhåller sig till varje dag. Det är en relation med kroppen som fördjupas med tiden, inte ett mål man bockar av.
Jag är inte “helt frisk” i någon absolut mening, och det är inte det jag strävar efter heller. Jag bär med mig erfarenheter, minnen och blåmärken från den tid som nästan knäckte mig. Men jag bär dem utan rädsla nu. De påminner mig om vad min kropp behöver, vad jag mår bra av och var mina gränser går.
Idag lever jag inte perfekt. Jag tycker att 80/20 är en bra inställning. Om jag kan leva hälsosamt 80% av tiden och göra som jag känner 20% av tiden då kommer jag konstant luta mot en bättre hälsa, tippa vågskålen sakta men säkert åt rätt håll.
Jag lever medvetet.
Jag lyssnar på kroppen på ett sätt jag aldrig gjorde förr. Jag förstår mina gränser, jag försöker respektera dem, och jag vet hur jag ska skapa balans i vardagen, och även om det finns dagar som fortfarande utmanar mig, har jag verktyg att navigera dem – utan att falla tillbaka.
Jag är inte perfekt, men jag har lärt mig att när det känns på ett visst sätt då har jag gått för långt och behöver bromsa och återhämta direkt, då tar kroppen det som den behöver och sen är vi på banan igen.
Det viktigaste är inte att vara “klar”.
Det viktigaste är att lyssna och respektera vad kroppen säger.
Att veta att kroppen är något man samarbetar med, inte kämpar emot eller som är dum mot en som inte lyder minsta vink.
Det är utifrån den förståelsen jag hjälper andra idag.
Varför jag hjälper människor idag
När jag sakta började ta mig tillbaka insåg jag hur ensam den här resan hade varit. Inte för att människor runt mig inte brydde sig, utan för att det saknades en vägledning som faktiskt höll hela vägen. En röst som såg helheten. En riktning som kändes trygg. Någon som kunde säga: “Det här är normalt. Det här går att navigera. Vi tar det steg för steg.”
Jag vet hur det känns att leta efter svar och inte hitta dem. Att var desperat.
Jag vet hur det känns att bli skickad runt i systemet utan att någon egentligen förklarar vad som händer.
Jag vet hur mycket tid och energi som går åt när man inte längre känner igen sin egen kropp.
Och jag vet hur lång resan kan bli när man försöker lösa allt själv.
Det är just därför jag hjälper människor idag.
Inte för att jag sitter på en perfekt metod, utan för att jag har gått igenom tillräckligt mycket för att förstå vad som faktiskt betyder något. Jag har testat, sorterat, misslyckats, lärt mig och hittat de verktyg som fungerar i verkligheten – inte bara i teorin.
Jag vill att andra ska slippa gå den långa, krokiga vägen som jag själv vandrade.
Det handlar inte om snabba lösningar eller löften, utan om att skapa en trygg plats där kroppen får utrymme att börja samarbeta igen. Där man inte behöver prestera för att duga, utan där man kan landa och lyssna.
När jag arbetar med människor gör jag det utan förutfattade meningar och utan regler.
Jag står inte ovanför någon. Jag står bredvid, eller bakom och knuffar på eller framför och drar lite lätt. Jag har en mjuk ton men kan också säga ifrån när det behövs.
Min uppgift är att hjälpa till att lysa upp vägen, peka ut riktningen – inte bestämma vart den ska leda, det är din unika väg du vandrar genom livet.
Det är här min resa kanske möter din.
Avslutning
När jag ser tillbaka på allt jag gått igenom är det inte bara kampen jag minns, utan också allt som växte ur den. Alla insikter, alla små steg framåt, alla stunder där kroppen visade att den fortfarande ville vara med. Det är de erfarenheterna som format hur jag arbetar idag – inte teorin, utan resan själv.
Hälsa är inget man “fixar”.
Det är något man förstår, vårdar och samarbetar med dagligen.
Och det ser olika ut för oss alla. Ja vi är människor, men där slutar likheterna, alla har sin unika uppsättning av erfarenheter i kroppen och knoppen sen vi föds. Vi blir formade av vår omgivning, familj, värderingar, seder, kulturer ja allt som vi omges av skapar intryck som vi tolkar.
Vi är i den meningen, en mottagare.
Om du känner att din kropp försöker säga något, eller om du befinner dig i en period där du famlar efter riktning, vill jag att du ska veta att du inte behöver lösa allt ensam. Det finns en väg framåt även när det inte känns så. Ibland handlar det bara om att någon går bredvid en liten bit, tills kroppen själv börjar svara igen.
Om du vill kan vi ta nästa steg tillsammans – lugnt, nyfiket och utan stress.
Din resa behöver inte bli lika lång och krokig som min var.
Den kan få bli tydligare, tryggare och mer begriplig.
Jag finns här när du är redo.