Rädsla, stress och kroppen – varför immunförsvaret stängs ner

Av Eric | Erics Hälsohörna – Kost & livsstil

Kroppen är byggd för överlevnad

Kroppen är fantastisk på att skydda oss.

Den är byggd för att snabbt kunna reagera när någonting upplevs som hotfullt – höja beredskapen, rikta uppmärksamheten mot faran och mobilisera resurser för att vi ska kunna agera.

Problemet är att samma system som är så värdefullt vid ett akut hot också kan aktiveras av sådant som blivit en naturlig del av det moderna livet.

Informationsflöde. Prestationskrav. Ekonomisk oro. Konflikter. Sjukdomsoro. Sömnbrist. Känslan av att aldrig riktigt hinna ikapp.

För att förstå varför långvarig rädsla och stress kan bli så belastande behöver vi därför förstå en grundläggande princip:

När kroppen upplever fara prioriterar den det som behövs här och nu.

Överlevnad före långsiktig återhämtning

När hjärnan uppfattar ett hot aktiveras kroppens stressystem. Adrenalin och noradrenalin kan snabbt höja beredskapen och vid mer långvarig belastning spelar även kortisol en viktig roll.

Hjärtat kan slå snabbare. Andningen förändras. Musklerna gör sig redo. Uppmärksamheten smalnar av mot det som för stunden verkar viktigast.

Det är inget fel på systemet.

Tvärtom.

Det är ett fantastiskt överlevnadssystem när vi behöver reagera snabbt.

Men kroppen är också beroende av att kunna växla tillbaka.

Aktivering behöver följas av återhämtning.

Det är när den växlingen blir allt svårare som stressen kan börja sätta tydligare spår i hur vi mår.

När kroppen omfördelar sina resurser

Vid akut stress förändras bland annat cirkulation, ämnesomsättning och matsmältning för att bättre passa situationen kroppen tror att den befinner sig i.

Energi behöver finnas snabbt tillgänglig. Hjärta och muskler ska vara redo. Matsmältning och andra processer som inte är lika akuta just i ögonblicket kan påverkas.

Det är lätt att förstå om vi föreställer oss ett verkligt hot.

Om du måste springa från en fara är det viktigare att benen får vad de behöver än att lunchen smälts optimalt just den minuten.

Problemet är alltså inte att kroppen kan göra detta.

Problemet uppstår när kroppen gång på gång får signalen att den behöver fortsätta vara beredd.

Hjärnan börjar prioritera snabbhet framför eftertanke

Stress förändrar också hur vi använder hjärnan.

När hotnivån stiger blir vi bättre på att snabbt upptäcka och reagera på potentiella faror. Samtidigt kan sådant som kräver lugn eftertanke, nyansering och självreglering bli svårare.

Det är därför man ibland kan reagera på ett sätt mitt i en pressad situation som känns helt självklart där och då – men som ser väldigt annorlunda ut när man betraktar samma situation några timmar senare i lugn och ro.

Vi blir inte mindre intelligenta.

Hjärnan byter prioritering.

Snabbhet och överlevnad får större utrymme än långsam analys.

Det här tycker jag är viktigt även när vi pratar om hälsa. För den som blir rädd för varje signal från kroppen kan lätt hamna i en loop:

känsla → rädsla → analys → mer uppmärksamhet på kroppen → mer rädsla.

Jag går djupare in i just det mönstret i Kronisk stress – förstå och bryta mönstret.

Stress och immunförsvaret

Stress och immunförsvar hänger också ihop.

Vid kortvarig stress kan immunsystemets aktivitet förändras snabbt som en del av kroppens beredskap. Vid långvarig stress blir bilden mer komplex, där olika delar av immunförsvaret och inflammationsregleringen kan påverkas över tid.

Det är därför jag tycker att det blir missvisande att se nervsystemet, hormonerna och immunförsvaret som helt separata system.

De kommunicerar hela tiden.

Hur vi sover, hur vi äter, hur vi rör oss, vilka relationer vi har och hur mycket trygghet eller hot vi upplever är alla delar av samma människa.

Det betyder förstås inte att infektioner eller andra sjukdomar enbart orsakas av stress.

Men det visar varför återhämtning inte bör ses som någon lyx vid sidan av resten av hälsan.

Återhämtning är en del av hälsan.

Problemet idag: när hotet aldrig riktigt tar slut

Vid ett klassiskt akut hot finns ett naturligt slut.

Faran dyker upp. Kroppen reagerar. Situationen löser sig. Sedan kan systemet gradvis växla tillbaka.

Men många av dagens stressorer fungerar annorlunda.

Telefonen slutar inte existera.

Ekonomin blir inte automatiskt löst.

Inkorgen fylls på igen.

Nyheterna fortsätter.

Tankarna om morgondagen kan fortsätta när vi ligger i sängen.

Och för den som börjat bli orolig för sin egen kropp kan till och med ett litet pirr, ett hjärtslag eller en förändring i magen bli nästa sak att analysera.

Då kan hotet följa med överallt.

Inte som en tiger framför oss.

Utan som ett bakgrundsbrus.

Och kanske är en av de viktigaste sakerna vi kan börja träna på därför motsatsen:

att hjälpa kroppen uppleva att det faktiskt är tryggt igen.

Rädsla är ett kraftfullt biologiskt verktyg

Rädsla är inte vår fiende.

Utan rädsla hade människan sannolikt inte överlevt särskilt länge.

Den får oss att reagera snabbt, upptäcka potentiella hot och prioritera det som verkar viktigast för vår säkerhet.

Men just därför är rädsla också en oerhört kraftfull signal.

Om kroppen hela tiden får höra:

Var vaksam.

Någonting är fel.

Du är inte säker.

Du måste lösa nästa problem.

...så blir det svårt att samtidigt förvänta sig att kroppen ska kännas helt lugn.

Och här tror jag att vi ibland hamnar fel inom hälsovärlden.

Vi försöker lägga till ännu mer.

Fler tillskott. Fler tester. Fler behandlingar. Fler protokoll. Mer kontroll.

Allt detta kan ha sin plats.

Men ibland behöver vi också våga ställa en helt annan fråga:

Vad i mitt liv berättar för min kropp att den är trygg?

Läkning börjar inte alltid med att göra mer

För mig har det här blivit en viktig del av hur jag ser på hälsa.

Att arbeta med kroppen handlar inte bara om vad vi stoppar i oss eller vilka behandlingar vi använder.

Det handlar också om miljön vi skapar omkring oss och signalerna vi upprepar varje dag.

Natur.

Gemenskap.

Beröring.

Rörelse.

Andning.

Sömn.

Att kunna lägga undan telefonen.

Att kunna känna en kroppslig signal utan att omedelbart göra den till ett problem.

Att ibland få existera utan att prestera.

Små saker som var för sig kanske verkar obetydliga, men som tillsammans kan förändra hur en hel vardag känns.

Avslutande reflektion

Vi kommer aldrig kunna skapa ett liv helt utan stress.

Och det tror jag inte heller att vi ska försöka göra.

Kroppen är byggd för att kunna växla upp.

Men den är också byggd för att kunna komma tillbaka.

Det är den växlingen jag tror att många av oss behöver återupptäcka.

Från aktivitet till vila.

Från vaksamhet till närvaro.

Från att hela tiden leta efter nästa problem till att ibland kunna känna:

Just nu behöver jag inte lösa någonting.

Och kanske börjar en del av vägen tillbaka just där.

Ta hand om dig 🙏🏻❤️